Om.
Jag saknar dig, åh vad jag saknar dig. Att höra din röst. Möta din blick. Gå vid din sida över en sommaräng. Lyssna till dina kloka ord. Titta på när du tänder en värmande brasa.
Ibland. De finaste och ljusaste kvällarna. När allt är sådär vackert. Då gör hjärtat så ont.
För att du inte längre finns här och kan se solnedgången med mig.
Du ska veta att den här sommaren är precis lika vacker som den brukar vara.
Jag rös när jag såg studenterna fara iväg på lastbilsflaken och jag minns min student som igår. Precis som jag hade du tyckt om att känna pirret i magen av att snurra uppochned i ett flygplan på Tivoli i Köpenhamn eller att lyssna till nationalsången den 6 juni. Du hade också skrattat åt två änder som traskade in på uteserveringen och njutit av smaken av jordgubbar och grädde i munnen. På bryggan bland segelbåtarna hade vi kunnat sitta bredvid varandra och titta ut över havet.
Om jag bara hade fått en dag till.
4 kommentarer:
Erika, du skriver så fint så jag blir alldeles tårögd! H<3n har inte lämnat dig utan finns med dig i varje ögonblick, skrattar antagligen också åt änderna, sitter bredvid dig och ser på solnedgången och kommer alltid finnas nära dig.
Om du skulle behöva något så finns jag här för dig, jag är inte längre bort än ett telefonsamtal
Du är allra bäst fröken! :)
Jättevackert skrivet, Erika, och bilderna har precis samma klang som dina ord. Jag bär på en liknande saknad och beundrar hur fint du beskriver sorg, längtan, glädje och vemod, alltihop på samma gång. Kram på dig.
WHAO! Du har verkligen utvecklats Erika! Vacker text och underbara bilder också.
Fortsätt såhär.
/Peter Qvarth
Skicka en kommentar