För några veckor sedan höll jag ett föredrag, ett hyllningstal till en plats som jag snart inte längre kan kalla vår. Talet höll jag med darrig röst men jag hade skrivit ett positivt och starkt avslut. Det är så fånigt när jag tänker efter för jag är allt annat än stark i detta, det gör så ont i mig att jag i ren rädsla undviker tanken på det.
Såhär lät det och till visade jag bilder, några av de finaste.
Korniga och gula.
Jag tänkte berätta om en plats, kanske den plats som betytt allra mest för mig under hela mitt hittills levda liv. Det här blir som en hyllning till en plats som jag vill kalla ett paradis på jorden, och som så har varit ända sedan jag fortfarande åt grus och hade blöja. Platsen jag pratar om heter Osele, för er som inte kan ångermaland utan och innan ligger den här gården ungefär 19 mil norrut från Sundsvall. Här lärde jag mig cykla, åka skidor och drog överlycklig upp min första mört ute på ångermanälven. Huset och gården har sedan 70-talet varit vår familjs och min pappa har renoverat och byggt på stugan från början till slut.
Min pappas bror fick i cancer 99, han ville spendera sin sista vecka här, efteråt bestämdes att sommarstugan skulle bli permanentboende, man sa, vi vet inte hur morgondagen ser ut, en annan dag kan vara för sent. Huset byggdes ut för att funka för året runt boende, större kök och bättre isolering för vinterdagar när temperaturen kryper ned till minus 40. Det kom till garage och två gäststugor och den igenvuxna skogen nedanför huset avverkades för att ge utsikt över älven. Drömplatsen på jorden var hela tiden den samma, den fick bara guldkant.
När jag var 17 år och jag och pappa stod på verandan och tittade på solen som drog ned bakom bergen på andra sidan älven och han sa titta så vacker det är, tyckte jag mest bara att han var vimsig som ville att vi skulle stå där tysta och bara titta, på något sett såg jag väl inte se de han såg, jag gissar att man inte uppskattade sådana saker i tonåren.
Det är häftigt med en sån här plats som rymmer så många minnen, inte bara för mig utan för alla som spenderat sommrar och vintrar här i år efter år. Alla sånger som sjungits, alla gånger det dansats runt midsommarstången, alla nattdopp och kvällar runt öppna spisen.
Barn som blivit vuxna och vuxna som blivit gamla. Och de som inte längre finns kvar. För lite drygt två år sedan dog min pappa i cancer, känslan att åka upp till Osele och att han inte skulle vara där är svår att ta på, platsen är fortfarande den samma, lika vacker och stilla men på något sätt saknas en av de viktigaste beståndsdelarna.
Till sommaren är inte huset längre vårt, det är om möjligt en ännu konstigare känsla, precis som att se bilderna av huset på internet. Det är klart det gör ont i mig men jag tror det handlar mycket om att komma till en punkt där man måste inse att ingenting vara förevigt, huset får nya ägare och nya minnen. Jag lämnar det bakom mig men tar alla minnen med mig söderut.
